Igår började en ledighet som till stor del skulle innebära gräsänklingaskap (om det inte var ett korrekt ord nyss, så är det ett korrekt ord nu). Kom hem från jobbet och blev välkomnad av katten som naturligtvis tyckte det var sjukt kul att jag behagade kliva över tröskeln för att genast gå och sätta mig i soffan. På vägen dit plockade jag upp en av kattens leksaksbollar, vilken jag med minsta möjliga inlevelse kastade åt ett håll dit jag inte tittade. Bollen träffade en lampskärm och rullade in under soffan. Tough luck Svea (katten), tänkte jag, här ska spelas Call of Duty - black ops, ONLINE!!!!
Jag hade planerat en spelkväll tillsammans med min kusin och ett par stabila vänner från sjukgymnastutbildningen. För att inte avslöja deras identitet kallar jag dem Benny, Fredrik och Love. Nåväl, jag tryckte på dosans PS3-knapp och hörde det bekanta pipet som innebär att spelvidundret sätts igång.
Sen rasade tillvaron. Västra Långgatan 6c föll in i ett besvikelsens och handfallenhetens totala mörker; onlinespel var för tillfället ej tillgängligt. Åtta timmar framåt i tiden var mitt liv fullständigt oplanerat och VAD VÄRRE VAR:
Jag skulle inte få sätta en claymore två meter från en spawning point. Inte få kasta semtex på Fredrik. Inte få skjuta Love med ett halvt magasin för mycket efter att han redan ramlat. Inte få nöjet att bli brutalt nedknivad av nämnda herrar för att jag springer runt som en skjutglad höna utan nån som helst känsla för taktik. Inte få spränga nåns care package i stället för att ta det själv. Inte få strunta i hur många gånger jag dör på en och samma bana, bara jag får mörda Fredrik ELLER Love EN gång innan spelet är slut.
Inget av det.
Det förblev en omöjlighet.
Fullständig tomhet intog alla 73 (är det verkligen 75, Jonna?) kvadratmeter av lägenheten. T4Sport visade Totally Outrageous Behavior.
Ni förstår ju själva.
Räddningen blev ett påskägg från min käresta, fullproppat med godis.
Love is in the air.
För Playstation Network var det fan inte.
Glad Pårre!!!
