15/12 - 09, och av stapeln går...fraktur-VM!

Herrejävlar.

I morse inledde jag min resa till skolan med att cykla rakt in i skogen efter att ha givits fart av en säkert tre meter lång nedförsbacke med en lutning på åtminstone 20 grader. Sen att jag inte styrde åt det hållet är ju en annan sak. Det är nu man inser att cykla på vintern är snudd på pantat. Man håller så jäkla hårt i styret att man, om man tappar balansen, kommer att dunsa i backen som en enda stor påse bajs. Ni fattar, om man skulle släppa en bajsp....ja, whatever. Däremot är det rätt kul att åtminstone ta sig ut och bevittna alla halkolyckor, såvida de inte leder till just en pallplats i nämnda mästerskap. Eftersom det är ganska bra packat med pudermjuk snö, så blir de flesta fallen ganska harmlösa och ger bara underlag till hysteriska gapskratt och ansikten som färgas högröda av annat än enbart kylan. Det blir liksom Kalle Anka-varianten av halkningar, där man inte kan låta bli att imponeras av de gånger vederbörande lyckas landa på fötter efter vad som ofta kan se ut som ett spontant infall av amatördans med inslag av en kraftigt elektrisk stöt.

Jag ledde cykeln hem största delen av vägen efter skolan, mötte en bekant och hälsade. Ungefär tio meter senare hörde jag "Men helveteeeeeeeeee!!" och det mycket bekanta ljudet av en krashlandning. På väg TILL skolan såg jag en ung tjej (12-13 max) som precis reste sig upp från marken med snö över hela sig och började leda cykeln över gatan till andra sidan, för att fortsätta vägen ner för slottsbacken. Jag tänkte säga "Det är jättehalt, ta det försiktigt" (som om hon inte hade räknat ut det själv ganska nyss), men ville inte låta förmanande. Hon hann knappt halvvägs ner till den korsande cykelbanan innan hon försvann i ett moln av snö och såg ut att ha klivit högst upp på prispallen. Jag kom ikapp henne och frågade om det hade gått bra. Det hade det. Sen sa jag "Jag vågar knappt gå och då har jag ändå cykelhjälm på mig." Hon skrattade och såg ut att tycka att fallet inte varit fullt så pinsamt längre. Sen sa hon "Vadå, ska du ha den där på dig hela dan då eller? Hahahahaha."

Jävla unge.

Källargången

Jag sprang genom källargången med hjärtat bankande så hårt i bröstkorgen att jag trodde det ville ut. För varje steg jag tog blev jag mer och mer övertygad om att jag aldrig skulle nå den öppna dörren längst bort där ljuset sipprade in, samtidigt som mina kompisars lekande skrik lät så små och fjärran att de lika gärna kunde varit instängda i en glasburk långt ute på fotbollsplanen.

Okunniga, trångsynta människor...

Ibland blir man bara så jävla trött.

Kollade på ett debattprogram på svt nyss, där folk sitter och bråkar om islam, islamister, muslimer, fundamentalister, terrorister...
Ska det vara så jävla svårt att inse att det finns bra människor och sen finns det idioter? Har den där patetiska människan Dick Whateverhisnameis hört talas om Mattias Flink? Herr Dick sitter och gastar om 11 september och vet uppenbarligen ingenting om saken.

Jag skiter fullständigt i vad du tror på eller var du kommer ifrån, är du dum i huvudet så är du dum i huvudet. Vare sig du heter Usama eller Dick.

Herregud.
Herreallah.

Vilket som.