Jag sprang genom källargången med hjärtat bankande så hårt i bröstkorgen att jag trodde det ville ut. För varje steg jag tog blev jag mer och mer övertygad om att jag aldrig skulle nå den öppna dörren längst bort där ljuset sipprade in, samtidigt som mina kompisars lekande skrik lät så små och fjärran att de lika gärna kunde varit instängda i en glasburk långt ute på fotbollsplanen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar